fiffigt

Dagens sociologiföreläsning behandlade vetenskapskvinnorna Harriet Martineau (född 1802) och Dorothy Smith (född 1921, vilket är ett trevligt år att vara född på, åtminstone om hon varit svenska) och deras forskning. Jag kan inte låta bli att känna två saker:

1. Irritation. Hur kan vi ha EN föreläsning om kvinnliga sociologer i en 9 hp-kurs i sociologisk teori? Kritiken forskarna idag har mot tidigare sociologers arbete är ju just att mycket lite skrivits om kvinnors liv av de manliga viktiga sociologerna. Det som skrivits har många gånger varit nedvärderande teoretiska abstraktioner. Klassikernas kvinnoforskningen har gjorts utifrån "ett fågelperspektiv utan fågel", som Smith en gång uttryckt det. 
 
Vita medelklassmän, curlade av fruar och döttrar och många gånger med ärvda pengar, är de forskare som uttryckt att jag har ett för dåligt utvecklat intellekt för akademiska studier. De forskarna, som jag alltså med all rätt skulle vilja knäppa på näsan, får  95% av vår studietid. 5% går åt till att få reda på att det fanns andra bland sociologins grundare, även kvinnor, med andra forskningsresultat. Vad deras teorier faktiskt säger finns det inte riktigt undervisningstid till.

2. Tacksamhet. Själv förstod jag vid 13-års ålder att eldiga diskussioner i jämställdhetsfrågor skulle "straffas" med rykten om att man var lesbisk. Så jag lugnade ner mig. Sedan den åldern har det varit svårt att vara arg och samtidigt bli kär i pojkar.

Jag blir imponerad över kvinnor som i historien valt vetenskapen framför en familj, likt Martineau. Jag känner tacksamhet för att de gjort min väg bredare. Fortfarande idag är det svårare för kvinnor än för män att ha en karriär OCH familj. Då var det omöjligt. Harriet Martineau valde att stånga sin panna blodig för en vetenskap som skulle ignorera henne i 150 år.

Nyfiken som jag är gick jag fram i pausen för att fråga föreläsaren;

-Lyckades hon med konststycket att ha familj?
-Njae. Hon var förlovad som ung. Men han dog.